Lycklig för den jag är......



                                                    Hejsan denna sista dag på juli 2010...

                             Känner att jag är så glad för den person jag idag är..
                             Har börjat finna det som gör mig glad och uppåt..
                             Sitter inte hemma och tycker synd om mig själv för att
                             jag inte hittat den rätte partner i mitt liv...
                             Jag har i så många år längtat efter att få träffa någon
                             och har varje sommar blivit så besviken för detta men idag
                             så har jag funnit en utväg ur detta...
                             Jag gör det som jag tycker om som att gå ut och dansa gå 
                             på olika evegemang och konserter själv...
                             Jag bryr mig inte längre om någon vill följa med eller inte
                             tar mig ut själv..
                 
                             Jag känner att jag tar för mig av det som livet bjuder på..
                             Tar allt i egna händer idag...

                             Och en stor smärta och oro släppte inom mig igår då jag 
                             äntligen fick tag i min älskade bror..
                             Han är ju en aktiv missbrukare och jag blir helt förstörd 
                             då jag inte kan nå honom...
                             Har ringt honom i en månads tid och har inte fått någon som
                             helst kontakt..
                             Och oron inom  mig har vuxit..
                             Tankar har funnits att han inte längre lever.
.
                             Det smärtsammaste som finns är ju att sitta på läktaren och
                             titta på när en nära håller på att ta livet av sig själv. (omedvetet)
                            
                             Jag har ju egna erfarenheter av det...
                             Förstår att han också lever i en total förnekelse...
                             Men jag kommer alltid att älska honom för han är ju en del av mig
                             och min familj..
                             Jag är totalt maktlös när det gäller hans missbruk...

                             Lite av mina tankar idag....



                                             "Bloggbiggan"

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0